När prestationsångesten är som bäst

Jag fick en kommentar i dagarna som var väldigt personlig och jag valde faktiskt att inte låta den vara publicerad. Men kortfattat så var den såhär: "På någon av dina andra bloggar har du skrivit mycket om prestationsångest, är det något du fortfarande har? Kramar en tjej med prestationsångest upp över öronen"

Och mitt svar för en månad sedan hade varit: nej, ingen ångest här inte. Men nu, sitter jag med ett hjärta som krampar och tårar som trycker med en hemsk känsla i hela kroppen. En känsla jag känner igen alldeles för väl. Så ja, jag har tyvärr inte fått bot på min oändliga prestationsångest. Är inte det hemskt? Jag läste igenom min dagbok från 2013 och från sida 1-10 är det bara om min prestationsångest. Hur hemskt är inte det? Det har förföljt mig hela livet, i allt jag gör. Jag ska sätta det i sammanhang så ni kan förstå.

Egentligen startade det som mest när jag började rida Buzan. En häst som hade gjort allt och kunde allt. Mitt jobb var bara att sköta pilot-grejerna så fixade hon resten. Låter enkelt, men det var långt därifrån. Och gliringar som att hon gick bättre med den förra ryttaren, till att fiska om att få ersätta mig, till utfrysning. Ni ser att det inte var så enkelt bara för att hästen var outstanding. Minns inför individuella SM satt jag i bilen och grät inför A-finalen för att jag hade satt en så hög ribba för mig själv där jag tvingade mig själv att vara där jag egentligen inte alls hade förväntningarna på mig att vara. Ägaren till Buzan valde ju mig att rida hennes häst för att hon tyckte jag gjorde det bra. Men det insåg ju inte jag då, oavsett hur många gånger jag fick höra det. Önskar jag hade sparat min gamla, gamla blogg för det var ungefär detta jag fyllde den med. Prestationsångest var mitt kall.

I ett annat sammanhang är det med "små" saker jag gör. Ska jag blogga till exempel så måste det vara full fart, det måste vara 4 inlägg om dagen som är bra, är det inte det får jag panik och blir en hemsk människa att vara med. Det låter helt galet, men det är sant. Det är därför det blir allt eller inget när det gäller bloggen. Med Ametistas har jag inte haft lika mycket prestationsångest som med de tidigare hästarna jag har haft. Vi har liksom ingenting att bevisa för någon. Men jag känner mig aldrig tillfredsställd när det gäller honom. Det känns som att ingenting jag gör är tillräckligt för att det ska vara bra. Om vi genomför en bra träning/tävling, så hade vi fortfarande kunnat göra det betydligt bättre och jag kan inte se det som är bra.

För att gå vidare till ännu ett moment där prestationsångesten är total är det i ungefär... alla relationer jag har. Det tär på mig att det är så och jag gör allt för att jobba på det varje dag. Jag är superärlig nu och det kanske inte är det bästa egentligen, men jag är hemsk mot Oliwer speciellt. När jag har dagar (typ 6 dagar i veckan) som jag är fylld med ångest så är jag en total bitch. Jag är super-elak bara för att jag är livrädd att han ska komma för nära, som om han inte har gjort det redan ha-ha, och sen får jag ännu mer ångest för att jag är så hemsk mot honom. Ni ser min onda spiral? Sen är det oändligt många fler saker som jobb (jag vill så gärna göra ett bra jobb, och har svårt för att känna mig tillräckligt bra), kompisar, familj, andra relationer.

Så summa summarum, jag lider av prestationsångest, men samtidigt som det ibland trubbar av mig så får det mig att kämpa ännu hårdare för att bli nöjd. Det har blivit bättre, men jag tror inte man någonsin kommer bli fri från det. Det är en del utav vem man är, och har man ambitioner så kommer man alltid sätta krav på sig själv, och sen måste man försöka se realistiskt på saker, vilket är svårt men jag tror att det är något som man lär sig hantera efter ett tag. Jag har turen att till exempel ha en otroligt förstående pojkvän, som trots att jag är hemsk ibland, står ut med mig och hjälper mig hantera saker när jag tar dom på alldeles för stort allvar, även om jag kanske inte alltid inser det så inser jag det efteråt. Och det är jag väldigt tacksam över.


Den här filmen är ett prakt-exemplar. Här sitter jag på en häst som jag har blivit UTVALD att rida. Min första tävling någonsin bland seniorer medan jag fortfarande var en junior. DESSUTOM är tävlingen i danmark, jag var första som hamnade utanför A-final och jag blev helgens bästa u17-ryttare och här sitter jag och gråter direkt efter finalen. Jag gråter för att jag inte kom till A-final där alla danska, norska & svenska landslagsryttare som också var väldigt mycket äldre än mig var. Men det jag inte kunde se är att jag, endast 16 år gammal inte kom till A-final utan bara var FÖRST in i en B-final. Sorgligt, eller hur?

  • TANKAR

Gillar

Kommentarer

Jennyk
Jennyk,
Jag tror det beror på det allmänna klimatet i ridsporten. Det finns en hel del avundsjuka och skitsnack i den här sporten som hela tiden påverkar negativt. Vi borde backa upp och lyfta varandra istället. Vi gör ju detta för att det är kul!! Hoppas prestationsångesten lägger sig över tid för dig!!
nouw.com/jennyk
amandajosefsson
amandajosefsson,
Precis. Tror det också. Det är hemskt att det är en så stor del av vår vardag att få galla spydd över sig. Sorgligt att det inte görs något drastiskt åt det. Skrämmande. Tack för din kommentar, kram!
nouw.com/amandajosefsson
Lisa
,
Din blogg är jöttebra😀!
amandajosefsson
amandajosefsson,
Tack gulle-Lisa 💕
nouw.com/amandajosefsson
Alice
,
Känner igen mig så mycket, det där med att aldrig känna sig tillräcklig. När jag tog körkort tex, så tyckte jag min uppkörning gick SÅ dåligt. När jag var klar och han jag körde upp för sa "ja men det där var ju inga problem, du klarade dig galant!" Kände jag inte minsta lilla lycka, jag kände mig bara urusel och sämst på att köra. Tog säkert en timma innan det slog mig att jag faktiskt klarade det och hade mitt körkort, sen flera veckor innan jag kunde acceptera att jag faktiskt förtjänade det också.

Finns så många gånger jag insett sånt här i efterhand, men ofta är det också helt omedvetet och jag går och trycker ner mig själv utan anledning.

Modigt av dig att skriva om det, massa kramar. <3
tuvabjornwall
tuvabjornwall,
åh vilken bra blogg du har!! 😃
nouw.com/tuvabjornwall
feliciaorrstenius
feliciaorrstenius,
Känner igen mig väldigt mycket i det där! Har samma problem... Väldigt bra inlägg måste jag säga! 😊 Kramar på dig!
nouw.com/feliciaorrstenius