Förlossningsberättelse

Natten mellan onsdag & torsdag har jag en så märklig känsla i kroppen. Vi har fått tid för igångsättning på lördagen och jag är jätteorolig inför den. Får på natten en panikattack och somnar först vid 5 tiden.

Klockan 08 torsdag vaknar jag av att jag har ont i magen, som mina vanliga förvärkar fast något starkare. Någon minut efter känner jag hur de kommer något slemmigt i trosorna och går på toa och då har en bit av slemproppen gått. Börjar få värkar var 10-15 minut som definitivt känns mer än förvärkarna. Jag har tid hos barnmorskan för att lugna nerverna inför lördagen och hon säger att det blir ingen igångsättning för vår del, bebis är här innan lördag.

Hem igen och värkarna blir tätare och ondare och ondare. Ytterligare bitar av slemproppen kommer. Ringer hem Oliwer vid 15 och när klockan är 17 har jag 3 värkar på 10 minuter som gör så ont att de inte går att fortsätta hemma. Jag går runt med en vetekudde och försöker äta pommes samtidigt som jag går omkring. Det går inte att sitta eller ligga. Enda som känns ok är att röra mig. Ringer in och får komma till Östra. Halvvägs framme börjar värkarna plötsligt avta lite och kommer istället var 5-6 minut. Blir kopplad på ctg och allt är bra med bebis men värkarna är nu 1 på 10 minuter. De kollar status där nere och är endast öppen 1cm! Barnmorskan rör om ordentligt där nere och smärtan är inte nådig. Den är nästan i klass med en värk, och efteråt kommer det väldigt mycket blod. Det känns helt vidrigt med tanke på att jag har haft värkar så länge (12 timmar) och haft förvärkar som har vart hemska i flera flera veckor- ändå har inget hänt. Så vi åker hem igen och jag hoppar i badet.

När klockan är 00 börjar det eskalera ordentligt. Jag ringer min mamma som ska vara med på förlossningen och ber henne komma hem till oss för jag kände att jag inte fixade det själv längre. Tänkte väl jag att det var bra om Oliwer fick lite sömn i och med att han också var vaken hela natten innan. Alltid att man tänker på alla andra än sig själv haha. Han blev så arg på mig när han insåg att jag gick där hemma och höll på att få panik men inte väckte honom.

Mamma kom iallafall och värkarna är på 2 minuter och kommer var 5 minut. Gör extremt ont för jag spänner mig och är livrädd. Duschar varmt och mamma står och trycker på ryggen vid varje värk och andas med mig, helt plötsligt är allt miljoner gånger bättre. Jag inser att det snart är dags och väcker Oliwer.

Vid 03 är det riktigt smärtsamt och värkarna kommer 3-4 på 10 min så jag ringer in igen. Får till svar att det är fullt på östra och näl, så det blir Borås. Det ligger 1,5 timmes bilresa bort. Jag får panik igen för tanken på att sitta i en bil så lång tid med värkar känns vidrig. Börjar störtgråta och det känns som att jag inte kommer klara det här.

Vi packar ihop oss och åker direkt. Oliwer kör och mamma hjälper mig genom värkarna. Det här är en av de 2 värsta händelserna under förlossningen. Det blir tätare och tätare mellan värkarna och när det är 40 min kvar tills vi är framme är det 2 minuter mellan värkarna. Vid varje värk får jag hänga mig i handtaget i bilen och kramar mammas hand samtidigt som jag försöker att tänka att det snart är över. Räknar sekunder och försöker att inte skrika utan behålla lugnet. Försöker tänka att det kommer göra ännu mer ont om jag inte följer med i värken.

Vi kommer fram till sist och blir undersökt. Får en ny käftsmäll- öppen 3 ynka cm!! Vi får iallafall stanna kvar och jag får bada. Efter en timma kollar vi status och inget har hänt. Får då en sovdos och sover två timmar. Vissa värkar kommer igenom men det går att sova ändå. Precis innan de ska göra en ny kontroll så pratar de om att vi eventuellt får åka hem om det inte har hänt något nu men Oliwer & mamma säger tvärstopp. Det finns inte på kartan att vi åker hem för att sen behöva åka tillbaka om några få timmar igen. Sen börjar jag att vrålspy. Kontrollen görs och tack gode gud är jag öppen 4cm. Så vi får stanna kvar.

Då konstaterar barnmorskan att jag har väldigt kraftiga värkar men de gör ingen nytta. Så det bestäms att de tar hål på hinnorna för att det ska hända något, vilket gör att jag efter en timma i badet med lustgas öppnat mig till 5cm. Det funkar bra med lustgasen till en början kombinerat med att ta duschstrålen mot magen när värkarna kommer.

När jag är öppen 5cm har jag så ont att jag knappt kan hantera smärtan längre och det är dags för epidural. Och min värsta mardröm besannas. Narkosläkaren är upptagen. De sa att de kommer ta 20 minuter men en timma senare har jag fullkomlig panik. Hör plötsligt ingenting utan det bara tjuter som sirener i huvudet och det blir myrornas krig framför ögonen. Det var så jäkla obehagligt. Jag är inte medveten om vad som händer utan det är det enda jag minns från denna tiden. Det var som att jag var under vatten och det fanns ingen väg upp. Tydligen har jag skrikit att jag vill dö och andra trevligheter, och jag minns att jag kände att det hade inte gjort något om jag hade dött haha. Så jäkla hemskt. Det här var verkligen det värsta och mest traumatiska i min förlossning. Får ångest när jag tänker på det och både mamma & Oliwer började gråta när detta hände. Mina ögon bara rullade.

Till sist får barnmorskan tag i en narkosläkare på IVA och han sätter epiduralen, den kickar in med en gång och jag kommer tillbaka till jorden. De sätter även värkstimulerande och nu får jag inte bada mer. Får istället sitta på en yogaboll i en timma och vid kontroll har jag gått från 5 till 7cm. Sen börjar jag spy ännu mer. Känner att jag måste kissa, vilket jag får panik av eftersom det gör miljoner gånger ondare att ta värkarna på toaletten. Men barnmorskan säger att ska jag kissa är det nu eller inte alls, för snart är det försent. Mamma & Oliwer hjälper mig till toaletten för jag är så yr och skakig. Gråter på toaletten och de får i princip lyfta upp mig för jag kan inte resa mig för det värker så.

Efter 30 minuters hoppande på yogabollen till känner jag att nu bajsar jag ner mig. Mamma ringer på barnmorskan och vid kontroll har jag på 30 min gått från 7 till 10cm.

Jag får lägga mig i sängen på rygg och det är tydligen dags att krysta. Barnmorskan säger att jag får krysta men jag skriker att jag inte vet hur man gör. Hon svarar att vid nästa värk så kommer jag känna som att jag ska trycka ut en bajskorv, försök trycka ut den bajskorven haha. Jag gör som jag blir tillsagd och sen glömde jag av att ta bort lustgasen så den här fasen är ganska dimmig, men efter 23 minuters krystvärkar är han ute. Jag klarade mig utan en skråma trots stor bebis. Tycker att krystvärkarna var miljoner gånger bättre än de andra även om trycket nedåt var rent förjävligt, så var det hundra procent hanterbart jämfört med tidigare. Barnmorskan var väldigt bra på att säga vad jag skulle göra och peppa & stötta, och när hon säger att känn här på allt hår, nästa krystvärk så kommer han, får jag en ny energi och på en sekund är all smärta borta.

Han kommer upp på mitt bröst och tårarna rinner på oss alla. Helt sjuk känsla. Så jäkla självklart att det var han där inne hela tiden.

Tog 36 timmar från första värk till att han var ute, 16 timmar totalt på förlossningen.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229