Att vara besviken

Det här inlägget kommer nog att vara det ärligaste och värsta inlägg jag kommer att skriva någonsin. Jag vet inte ens vart man börjar den här historien, som egentligen inte är en historia.

När jag gick i högstadiet var jag på botten utav botten. Jag hade nått dit det var så jäkla mörkt, och ni anar inte hur jobbigt det var. Jag var så fruktansvärt ledsen för precis allt. Det kändes som att det inte fanns en enda mening med livet. Det spelade ingen roll vad någon sa till mig, det kändes som hjärtat gick sönder oavsett. Jag var så himla känslig, osäker och rädd. Jag var rädd för att sticka ut, jag var rädd för att smälta in. Jag passade inte in någonstans. Oavsett vad jag gjorde kände jag mig fel. Och alla sa att känslan går över och det har den gjort, på sätt och vis. Jag känner inte mig rädd på samma sätt som jag gjorde tidigare. Men obehagligt osäker, känslig och fel är precis samma som innan.

Jag kan inte ens förklara varför. Jag tror det handlar om att jag vill vara någon annan. Jag vet att man som bloggare ska vara inspirerande och så vidare, men jag har inte alltid ork till att skriva inlägg om hur pepp livet är. Jag hatar att säga att jag är besviken på livet, för det är jag egentligen inte. Jag har ett fantastiskt jobb, jag har en fantastisk pojkvän och en fantastisk familj & vänner. Men på mig själv är jag besviken. Jag har drömt högst utav alla och aldrig gett upp. Jag har aldrig sett ner på mig själv så mycket som jag gör idag. Det är så mycket jag vill göra med livet, och det är så mycket som jag vill känna och tycka, men som jag inte kan.

Det finns ingenting i hela världen som jag hatar mer än den här känslan. Den är värre än allt mörker jag någonsin har känt, den är värre än vilken annan smärta som helst. Den äter upp mig, den påverkar allt jag gör. Och hur fan blir man av med den när man inte vet vad som ger den näring? Den har växt sig större och starkare på ett mystiskt krypande sätt som jag inte upptäckte.

Jag är så besviken på mig själv. Jag är så missnöjd med mig själv. Jag hatar att jag känner så. Man ska tycka om sig själv, mest utav allt. Men det är svårt när man känner sig stor, ful, tjock, äcklig och framförallt fel i alla jäkla situationer. Spelar ingen roll vilken situation jag sätter mig i, så hör jag en röst som säger att jag inte passar in. Alltid. Alltid. Alltid.

För att lätta upp stämningen lite får ni fyra bilder som Emelie tog på mig idag.

  • TANKAR

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229