Ametistas 23/10

Idag stog det hopppning på vårt schema. Josefine kom och hjälpte mig först i stallet och sen att bära fram hinder medan jag styrde och ställde, haha. Hon hade med sig både sin egna och min kamera såklart.

Jag red fram som vanligt först, lite sidvärts, öppna och tempoväxlingar. Gjorde lite övningar jag gjort på träningarna för Carro, och han blev fin faktiskt. Övergick till att blanda in travbommarna och det gick superfint. Han lyssnade jättebra och jag är nöjd med det arbetet. Sen när vi höjde upp hindren lite så började mitt tänkande. Jag tänker hela tiden när jag rider. Är vi för nära? För långt bort? Kommer han hoppa av nu eller sen? När kommer han hoppa av? Ska jag trycka av honom nu? Eller ska jag vänta? Ska jag hålla i manen? Juste jag ska räkna!! Och så hoppar han av för att han räddar oss. Som vanligt. Jag MÅSTE börja räkna redan från start. Såfort vi har landat efter hindret ska jag börja räkna. Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. HELA TIDEN. Fram tills vi hoppar av och därefter börja om igen. Vi hoppade två bra språng på 1,10 i alla fall och avslutade med att hoppa ett lite lägre hinder för att behålla en bra känsla. Jag är nöjd med min fina häst, men jag är inte nöjd med mig själv. Men som Malin har sagt har jag alldeles för stora krav och det fick jag smaka på idag. Tråkigt att aldrig kunna klappa sig själv på axeln, trots att det inte var några stora problem idag. Jag vet ju vad det är jag ska jobba på, och det är att tro på oss och att räkna de där dumma siffrorna. Vi får se hur det går på söndag. Just nu känns 1,10 lika högt som att hoppa rakt in i en vägg. Hehe.

Gillar

Kommentarer