Saknar ni honom?

Det gör jag. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Han hänger fortfarande på väggen hemma med några av våra rosetter. Visst är det så att vissa bara klampar rakt in i hjärtat och sedan stannar där föralltid? Det har verkligen Ametistas gjort. Jag saknar honom så otroligt mycket.

Såhär glad är jag bara när jag får träffa världens finaste ponny. Min ponny.

Ja, ni alla kanske inte vet det men jag har ju fortfarande en ponny i mitt namn. Men han är utlånad på foder. Men jag tänkte att vi kan se på lite bilder från vår tid ihop, som vi har haft i två omgångar.

Tenkshoeves Lucky, född 1994, valack, importerad från Holland. Första gången jag hade honom var ja gud, vilket år kan det ha varit, 2010-2011(?). Då hade jag honom på foder. Vi tävlade mest gymkhana och han var så jäkla grym! Lätt den bästa hästen jag har suttit på. Vi var verkligen match made in heaven.

Men efter en händelse bestämde jag mig för att lämna tillbaka honom. Jag har varit så ledsen två gånger i hela mitt liv så att jag inte har kunnat andas. Det har varit när vi lämnade Lucky och när Ametistas åkte från mig. Men det är också dom två hästarna som har satt sig djupast i hjärtat på ett sätt som ingen annan har gjort.

Åren gick och 2015 fick jag en kommentar på min blogg. Kom ihåg när den först dök upp på skärmen på telefonen och jag såg inte hela, utan bara: "har du sett luckys an..." och hjärtat stannade. Det kunde inte stå det jag trodde att det stog. Men jo, det gjorde det. Och då började två veckors förhandling med min mamma som sa tvärt nej. Jag gick fortfarande i skolan, hade Ametistas och jobbade ganska mycket. Men jag och Oliwer bestämde oss. Vi hämtade honom i en snöstorm utan att ha berättat för min mamma, jag fick förhandlat till mig av stallägaren att jag skulle jobba av en del av stallhyran genom att mocka boxar. Men det var ingen lätt tid, jag rekommenderar ingen att gå i 3an på gymnasiet, jobba 60% efter skoltid, ha två hästar och dessutom jobba i stallet. Men, jag klarade det i flera månaders tid. Men fick till sist inse att jag inte hade råd eller tid då jag knappt kunde rida Ametistas. Men jag ångrar mig inte en sekund att jag köpte honom, han hade det inte bra där han var tidigare och jag är glad att jag kunde ta honom därifrån för gott.

Så jag lyckades hitta en jättebra familj i Lerum, där han står kvar ännu. Han har agerat läromästare åt en yngre tjej. Nu är han ju till åren men han är verkligen precis lika fantastisk som alltid. Var och hälsade på honom i höstas. Och jag saknar honom så!